#Fuckcancer – att våga leva

Att våga leva  och leva varje dag. Det är något jag försöker göra. Finns inga garantier för något i livet. Framförallt så är livet i sig något man inte ska ta för givet. Livet kan förändra framtiden på ett ögonblicksverk. Det kan vara en olycka, ett ord, en kram, en bild, en känsla.
Jag är en känslomänniska ut i fingerspetserna och jag känner av allt mycket starkare än vad många andra gör och även också vad andra tror att jag gör.  Jag försöker tänka att “det du ger, får du också tillbaka”. I det stora hela är det så, men ibland undrar jag verkligen vad jag har gjort för ont i mitt tidigare liv som ändå blir drabbad. Vad är det som gör att det blir som det blir? Olika val i livet? I viss mån är det valen man gör som styr vad ödet blir, men jag kan inte påstå att jag valde att få hjärtfel eller som nu senast cancer. Att välja att stanna när jag blev misshandlad var så klart ett val, men också ett val av rädsla inte av vilja. Att bli våldtagen, var heller inget val. Men jag har gjort valen efteråt för att kunna leva vidare och bli den jag är idag.

Livet är inte en dans på rosor. Det jag varit med om i livet gör sig påmint och livet kan vara rätt skört. Jag har inte vare sig då jag hjärtklaffsopererades eller nu med min cancer fått någon som helst psykologisk hjälp. Jag har klarat mig själv. Jag har hela livet fått höra att jag är stark och kan själv och så är väl fallet. Livet har gjort mig stark. Även om det är många tuffa stunder och det är många tankar så försöker jag hålla mig stark. Men även jag är svag i bland och jag är verkligen sämst på att be om hjälp. Framförallt vill jag inte belasta vänner, familj eller sjukvården med mina “problem”. Vet heller inte om en psykolog kommer kunna hjälpa mig med, vad ska dom säga som jag inte redan vet? Hur ska någon som bara läst i böcker och inte varit drabbad kunna hjälpa mig, jag som levt livet och fått mina smällar där ifrån? Jag är inte född med silversked i mun och jag har nog slagits för det mesta i livet. Men jag är ändå så stolt över vad jag har och vad jag presterat. Tacksam för det mina föräldrar har gjort för mig och den frihet de givit mig att få vara JAG.

Jag har gjort en resa detta år som heter duga. Jag börjar nu sakta se ljuset och lever med hoppet att det kommer bli bra allt i hop.
I slutet på augusti åkte jag till Spaninen ensam för att ge mig egentid och tid för reflektion för att återfinna styrka och kraft. Styrka jag behöver tanka mig själv med efter ett år med psykisk press och stess. Att resa själv och få ge sig själv den tiden är som meditation för hjärta och själ. Sen att jag också har mina fina vänner Tina och Jojje där som är guldvärda gör inte saken sämre. Sådan gästfrihet, kärlek och värme de ger är oslagbart.

Innan jag åkte till Spanien så hade jag just genomgått en ADHD utredning vilket också tagit massor på psyket. Mycket gamalt som jag skjutit undan har blommat upp till ytan igen. Så inte nog med att jag ska hantera en cancer diagnos och ett trasig lymfsystem så ska även gamla saker bearbetas, allt från misshandel, våldtäkt, svek och lögner. Att orka sig igenom detta är en pers i sig, men jag grejar även det. ADHD diganosen är som jag misstänkt i alla år. Inget som jag ser som något negativt utan egentligen bara ett kvitto på något jag redan visste. Ignet som förändrar något i sak, jag är den samma Sussi. Lika energifull och målinriktad. ADHD styrkorna 😉 Sen att jag är slarvig, tankspridd och ofokuserad i mellanåt är en annan sak 😉

Vänner 

Min familj och vänner betyder allt för mig,
För någon vecka sen kom jag hem från en helt underbar resa. En resa med mina “gamla” vänner. Mina vänner sen 19 år tillbaka. Nästa år firar vi 20 års jubileum.
Vi var i Albanien i min vän Annikas lägenhet. Vi flög till Korfu och tog båten över till Saranda, där lägenheter finns.
Helt magisk vecka med så mycket mys och avkoppling.  Billigt som attan var det. Så kan verkligen rekommendera att åka dit.
Resan var så välbehövlig, att få vara med sina goda vänner en vecka och bara mysa, prata och vara sig själv rakt av utan några som helst krussiduller. Jag är i och för sig alltid mig själv 😉 Träningen lades på hyllan 1 vecka bortsett från all trappträning som blev dagligen.
 
Blev fotad av mäster fotografen Kristofer Lönnå, kolla bilderna här

Finns några idag speciella mäniskor i mitt liv som gjort riktigt fina avtryck på mitt hjärta. Alla har gjort sina avtryck och alla mina nära vänner betyder oerhört mycket för mig. Jag är sämst på höra av mig men ni betyder massor och bara vetskapen av att ni finns gör mig stark.

Vill inte nämna några namn, rädd för att miss skriva någons namn, utan jag vet att ni själva vet vad ni betyder för mig där även min familj. <3

Träning

Träningen går riktigt bra. För en gång skull känns det som den är på banan, länge sen det kändes så bra. Kosten är uppstyrd av bästa Arne så även den delen känns riktigt bra. En champangeprovning med skaldjur är jag bjuden på så det kan jag inte missa 😉 så får göra en liten avstickare där. Annars så är det inget som kommer komma ivägen för att kunna tighta till kroppen lite.
Träningsprogrammet har min son lagt till mig, kan han kan jag. Han är 17 år idag 180cm lång och väger 89 kg, För 2 år sen var han 165-170cm lång och vägde 57 kg. Lite skryt om min son nu 😉 Häromdagen tog han 200kg i knäböj och 220kg i marklyft samt att han tog 85 kg i militärpress. Jäkla monsterunge.. 😉

View this post on Instagram
#f4f4f4; border-bottom: 2px solid transparent; transform: translateX(16px) translateY(-4px) rotate(30deg)">
#F4F4F4; border-right: 8px solid transparent; transform: translateY(16px);">
#F4F4F4; border-left: 8px solid transparent; transform: translateY(-4px) translateX(8px);">

200kg in the books #squats #lightweight #lowbar

A post shared by Albin Corell (@albincorell) on

View this post on Instagram
#f4f4f4; border-bottom: 2px solid transparent; transform: translateX(16px) translateY(-4px) rotate(30deg)">
#F4F4F4; border-right: 8px solid transparent; transform: translateY(16px);">
#F4F4F4; border-left: 8px solid transparent; transform: translateY(-4px) translateX(8px);">

220kg mark!!!! 20kg PB!!! 210 var för lätt så gick upp till 5 stora plattor. Tvekade på 220 men när jag kände det lättade från marken så var det bara fortsätta dra! Sluta inte tro på er själva alltså 😉 #lightweight #deadlift

A post shared by Albin Corell (@albincorell) on

Följ han på Youtube här

Min äldsta som ligger i lumpen och mamma hjärtat saknar honom massor. Hoppas han kommer hem till helgen 🙂 <3

Nu är lunchen över…
Så lika bra att ta tag i jobbet igen.

Kram o Kärlek

Våga lev här och nu <3

Sussi

 

Kommentera gärna med positiv energi

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers:

Coperight @sussi - sussisfitness
%d bloggare gillar detta: