Hur fåfängan uppstod del 3

Utlämnande….. men sanning!

Min första son var född, med ett akut kejsarsnitt. Efter en massa infektioner i snittet och mjölkstockningar så forsatte livet sin ila gång. Två år senare kom nästa guldklimp, denna gång med ett planerat snitt. Även denna gång vägde jag in mig på förlossningen med 30 kg plus på vågen och den visade dryga 94 kg. Ärret på magen gick från naveln och neråt. Såg ut som om jag hade en rumpa på magen. Detta ärr gjorde ont inom mig (fåfängan), trots att det kommit mest vackra jag har. Dubbel bottnad känsla. Jag sa då att en vacker dag ska jag fixa till “rumpan på magen” innan jag blir 40år ska den vara borta sa jag.

Sommaren 2006 slutade jag röka efter dryga 20år med lite uppehåll under graviditeterna. Jag började promenera och träna igen och gick ner 10 kg.

Våren 2007 separerade jag och min man. Vi skildes som goda vänner och har en fantastisk vänskap. Jag har träffade en ny man som jag levde med i några år.  Mitt X har också träffat en fantastisk kvinna som jag bara avgudar.  “BIG HAPPY FAMILY” 😉

Hösten 2007 kom den dag som skulle förändra min kropp radikalt. Jag hade då tränat hårt och gått ner mycket i vikt. Vägde då 64 kg, den matchvikt som jag nu också vill ligga på  ;-). Jag hade bestämt mig för att göra en bukplastik, jag kollade runt en massa på olika kliniker, bokade rådgivning. Första mötet var med Magnus Hober på Improvakirurgcenter. En fantastisk människa. Han lyssnade och förstod direkt mitt dilemma, han visade vad han kunde åstadkomma och gav förslag till proportionella förändringar som han kunde göra med mig. Han har en gedigen kunskap om detta och har ett estetiskt tänkande som jag fastnade för. Vi fann varandras förtroende och bokade datum. Den 26 oktober 2007 var dagen D.

Den 26 oktober:

Jag vaknade hemma på morgonen, duschade med en speciell tvål som man ska tvätta sig med inför operation. Jag åkte in, fick skjuts av han som jag levde med då, han var kvar en stund på kliniken innan jag skulle in till operation. Jag rakade mig, talade med narkosläkaren Peter (en rolig spellevink som fick mig lugn).  Magnus ritade på mig hur han skulle skära (såg ut som en streckgubbe) till sist blev jag in smetad med någon gulbrun smörja ;-). Sen fick jag något lugnande. Somnade och sov sött som en lite “sessa”. 6 timmar senare vaknar jag ur min “skönhetssömn” hahaha…skönhet… ja det var det ju i ordets rätta bemärkelse, vaknade och frågade hur det hade gått. Allt hade gått super. Jag hade fått bort min mage, 1,5 kg överflödig hud och 1 kg fett hade han tagits bort. Jag hade blivit uppskuren runt om. Jag bara log, tårarna rann och jag var lycklig. Magen var borta. Efter en stund kom Ronny upp och hälsade på. Jag somnade och vakande om vartannat, lite påverkad av morfinet. Fick sätta på mig en gördel som såg till att jag inte svullna. Hade fyra dränageslangar med påsar hängande från höfterna som fylldes med blodfylld vätska. Jag låg kvar på kliniken över natten, dagen efter när jag blev hämtad av Ronny var jag pigg och alert. Magnus var lite förvånad att jag var så pigg, men jag levde nog på lyckoruset att jag hade blivit av med magen.  På vägen hem stannade vi i Kista för att gå på apoteket för att hämta ut lite smärtstillande. Med 4 dränageslangar hängande från höfterna som jag fint packat ner i en ICA påse, så gick jag genom Kista C, det var kanske inte det bästa jag har gjort men, jag är stark och har hög smärttröskel. Jag mådde så bra!!! Gick dock på värktabletter, men inte riktigt så ofta och mycket som Magnus hade föreskrivit 😉

Efter en vecka togs dränageslangarna bort och några stygn. Jag tejpade mitt ärr dagligen i 6 månader. Efter en vecka var jag även åter tillbaka på jobbet 🙂 stark och med hög smärttröskel gjorde att jag så snabbt kunde vara tillbaka. Jag är stark, jag gjorde saker som Magnus sa att jag inte kunde göra på ett bra tag. Men jag kunde, jag är inte av den “klena” typen. Jag bara gör det som jag vill och som måste. Jag är inte den som känner efter. Har ju varit med om värre saker 😉

Jag hade gördel på mig dygnet runt i 3 veckor och på dagtid ytterligare 3 veckor efter det. Tog av mig den när jag skulle duscha. Det var ett litet hål så att jag kunde göra mina toalett behov på ett enkelt sätt. Jag började efter en vecka gå lättare promenader (jag hade ju hund på den tiden, och han skulle ju ut flera gånger varje dag). Efter ytterligare 6 veckor började jag träna normalt, dock tog det lång tid att träna magen ordentligt. Mina magmuskler var lagda på plats och ihop sydda så jag hade ingen kraft. Tog tid att hitta musklerna.

Efter ett tag började kroppen få den form som jag eftersökt. Jag har funnit musklerna och träningen börjar ta form. Men för att krångla till det lite till så passade jag att göra nästa operation 2008, opererade då brösten och passade då på att fixa till ärret och fettsugningen på magen som hade blivit ojämnt. Nu är jag nästa nöjd.  Efter några veckors konvalisens så började jag träna igen och gick på alla möjliga pass… men jag kände att jag fick sämre och sämre kondis.

Började hösten 2011 med ren styrketräning, och målet att ställa upp på luciapokalen 2012 sattes upp.  Träffade Andreas som skulle bli min PT och hjälpa mig nå målet. Då kom bakslaget,  december 2011 hjärtklaffsfel. F-N men varför??? Okej, optimisten 😉 målet får jag skjuta på till 2013, fåfängan lever kvar och jag ger mig inte. Nu ska jag genomföra ytterligare en operation och då är det inte en “skönhetsoperation” nä, nu är det en hjärtklaffsoperation. Ytterligare ett ärr på kroppen. Det tär på min fåfänga 😉 men, men… jag får leva och jag älskar att leva livet.

Men som en vän sa, det ska synas att man levt 😉 och det gör det garanterat på mig. Våga vinn!!

Fåfängan lever, och jag är den sista som ger upp…

 

 

 

Facebook Comments

Kommentarer

  1. Helen Johansson skriver:

    Hej igen Sussi. Det är klart att vi inte ger upp. v Vi blir som nya när vi får göra op. och starka efter en tuff op. som vi kommer att klara bra, och som kommer att göra att vi får ett bra flås igen. Jag bara väntar på att bli kallad till op. det är lite jobbigt för det är svårt att planera något när man ej vet när det blir.Kram Helen

  2. Ulrika skriver:

    Jag, x- mannens nya kvinna, har också funnit en underbar vän för livet, i min “nya” mans x-kvinna- du Sussi!!
    Och du kommer att klara op gallant, du är så stark! Jag kommer väl till dig och sitter på din sängkant på sjukhuset som du gjorde när Elias föddes!! Hihi!
    Stor kram

  3. Mikaela Björkblom skriver:

    Hej.

    Jag googlade på “livet efter hjärtklaffsoperation” och hittade din blogg. Jag undrar om du skulle vilja berätta hur allt har gått, tiden efter och allt du vill dela med dig.
    Min partner ska genomgå sin operation 3 dec 2012 och jag vill vara beredd på allt.

    Jag beundrar även vad du skrev om ditt ex och den nya kvinnan. Härligt, jag vill också ha det så. Älska och respektera den kvinna som mitt ex kommer välja som blir deltidsmamma till mina pojkar.

    All lycka och välgång, stor kram

    Mikaela

    1. Sussi skriver:

      Hej Mikaela.

      Tack för att du skriver.

      Jag har alltid levt ett aktivt liv. När jag fick beskedet december förra året växte en dödsångest inom mig. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva. Oavsett vad läkarna än sa. Min sambo som jag hade då och haft i 5 år tyckte att jag var löjlig. Han kunde inte förstå min känsla. Jag förberedde för det värsta, jag fixade alla försäkringspapper och skrev brev som låg färdiga till mina nära och kära.
      När operation väl skulle genomföras så ville jag heller inte att de skulle skära i mig, då kom min fåfänga in, den blev då större än oron för döden. Konstigt det kan bli i bland.
      Jag åkte in vid två tillfällen för operation med det blev uppskjutet första gången. Då blev jag riktigt ledsen och arg. VARFÖR, hur kan de göra så. Man förbereder sig så mycket inför detta ingrepp. Men gång nummer två genomförde de operation. Jag bad att de skulle göra ett så litet snitt som möjligt och det gjorde den, c:a 1 decimeter långt sitt mellan brösten. ser idag 6 månader senare super fint ut. Jag tejpar det så fort jag är ute i solen, för att skydda det. När jag vaknade ur narkosen efter operationen så fick jag morfin genom en maskin. Jag sov och vaknade om vart annat. Hade super ont, men då inte i bröstet utan i ryggen. De bänder upp hela bröstkorgen och troligtvis kom en muskel i ryggen i kläm och revbenen blev väl lätt skadade. Dagen efter operation var jag uppe på benen och gick, gick ett varv i korridoren och läkarna och dess personal var imponerade över hur stark jag var. Jag var på sjukhus i 1 vecka, gick varje dag i korridoren. Jag är fysisk stark då jag alltid har tränat. När jag väl kom hem var jag sjukskriven i 3 månader och under den tiden gick jag på dagliga promenader. Jag känner en sådan skillnad, hjärnan syresätts och jag är piggare, gladare och har så mycket mer ork. Livet har tagit sig en rejäl vändning. När jag hade varit hemma en vecka från sjukhuset så länmnade min sambo mig, han hade en månad innan min operation lagt upp sig på ett på kontakt site och träffat en annan kvinna som han inledde ett förhållande med. Där stod jag ny opererad och inte fick vare sig bära något eller köra bil. Men jag klarade det ändå, med hjälp av goda vänner och föräldrar som ställde upp. Idag sex månader senare kan jag bara säga att jag har aldrig mått bättre. Idag fokuserar jag på att träna inför fitness festivalen nästa år.
      Tips på vägen till dig som anhörig.
      Din sambo kan bara på en dödångest, trots att risken är väldigt liten. Men det handlar ändock om ett ingrepp på kroppens viktigaste organ.
      Stötta honom och glöm heller inte att prata om din egen oro med honom. Visa varandra kärlek,respekt och förståelse i varandras känslor inför detta.

      Vill önska er Lycka till och tveka inte att höra av dig om du vill prata, chatta eller maila mer.

      KRAM

Follow

Get every new post delivered to your Inbox

Join other followers:

Coperight @sussi - sussisfitness
%d bloggare gillar detta: